Att vara kroniskt sjuk har gjort mig både hårdhudad och ödmjuk.

”Jag är nog kissnödig, jag borde stanna. Eller ska jag fortsätta? Jag har tränat så mycket. Jag kan inte stanna efter 3km. Bara 18km kvar.” Den största anledningen till att jag tränar 6 dagar i veckan är för att min mage inte håller sig på en, för mig, normal nivå annars. Det är någonting som ingen annan någonsin kommer förstå. Det är ett av mina knep för att hålla mig frisk. Att vara kroniskt sjuk har gjort mig både hårdhudad och ödmjuk. Ödmjuk inför tanken att vara så sjuk att jag inte kan äta och hårdhudad genom att aldrig ge upp.

 

Sjukdomen har funnit i min kropp i 10 år, så vitt jag vet. Diagnosen sattes på min födelsedag för 5,5 år sedan, IBS. Svår IBS. Till vardags tänker jag inte på att jag är kroniskt sjuk. Det finns saker jag måste göra för att hålla mig på benen och ibland hjälper inte ens de vanliga knepen. Min mage är ingen fiende, den är en del av mig som behöver tålamod och respekt.

 

I början talades det om balans och mindre stress, att plocka bort aktiviteter och krav. Jag som person är en kravfylld människa. Jag har höga krav och lever i ett högt tempo. Mitt liv är i balans när det händer mycket, då överlever jag. Genom att inte tänka att jag är sjuk överlever jag. För jag har testat många olika mediciner, kosthållningar och avslappningsmetoder som bara har gjort mig sjukare. Det finns ingen bot, det finns bara överlevnad. Den överlevnaden har jag fått experimentera mig fram helt på egen hand. För det finns ingen annan som vet hur det är att ha min mage.

 

För 10 år sedan vaknade jag upp och var trött, jag har sen dess alltid varit trött. Jag har bland annat magvärk, illamående, kräkningar, förstoppning, trötthet. #helajag påverkas, men jag är hårdhudad. Genom att vara sjuk har jag lärt mig att klara svåra saker och situationer. Men det viktigaste av allt: jag har lärt känna mig själv. Jag vet vart mina gränser går, jag kan läsa av min egen kropp. Därför kunde jag fortsätta springa min första halvmara nu under våren. För jag visste att det bara var hjärnan som ville sluta. Jag visste att jag skulle klara mig. Därför spurtade jag de sista 500 meterna av loppet och var stolt över mig själv och min kropp. För jag är inte min sjukdom.