Jag fick enorm prestationsångest av att inte kunna prestera på den nivå jag ville och var van vid.

Jag fick diagnosen ulcerös kolit när jag var 21 år och mitt i min apotekarutbildning.En mag-tarmsjukdom innebär mer än bara symtomen från tarmen. Hur hanterar en livet när kroppen slutar samarbeta? Vad gör en när en inte kan lita på sin kropp? Vad händer med ens självbild när tentaresultaten och prestationerna försämras? Hur påverkar det min framtid?

Många frågor men få svar. Två år efter IBD-diagnosen blev jag deprimerad. Långa skov med mycket kortison, många omtentor och alldeles för lite vila sliter både på kroppen och hjärnan. Först när jag sökte hjälp på vårdcentralen fick jag hjälp med att tackla de mentala delarna.

 

För mig var tröttheten det jobbigaste att hantera. Att inte orka vara social med mina kompisar. Att inte orka plugga så mycket som jag behövde. Jag vet inte hur många omtentor jag har gjort. Jag har behövt läsa om kurser. Stressen att alltid ha tentor efter sig. Att en måste klara ett visst antal högskolepoäng för att fortsätta få CSN, behålla boendet och fortsätta studera. Tillslut blev jag heltidssjukskriven på grund av ångest och depression, i samband med att jag aldrig fick chansen att vila ut på riktigt. Det går ju fortfarande inte att vara deltidssjukskriven som student, vilket innebär att många helt enkelt kör slut på sig själva.

 

Jag fick enorm prestationsångest av att inte kunna prestera på den nivå jag ville och var van vid, men i samband med min sjukskrivning fick jag gå i kognitiv beteendeterapi, vilket hjälpte något. Framför allt har det hjälpt att prata med andra i samma situation. När en inser att en inte alltid måste prestera på topp, att det är helt okej att misslyckas och framför allt att en inte är ensam blir det lite lättare att hantera.

 

Med tiden har jag hittat vilka metoder som fungerar för mig i vardagen, men också insett att inget är konstant. Livet går upp och ner hela tiden. Jag har haft perioder där jag har mått dåligt, men jag har även många perioder där jag mår bra och inte ens tänker på att jag har en sjukdom.

Att psykiskt ohälsa hänger ihop med mag-tarmsjukdomar är, när jag tänker efter, helt naturligt och en rimlig reaktion. Precis som att vi behöver prata mer om mage behöver vi också prata mer om hur det påverkar oss. Min tarm är sjuk men #helajag påverkas.

Och du är inte ensam. Vi behöver vården, men vi behöver också prata med varandra.