Jag hade tidigare bara hört att min sjukdom i värsta fall kunde sluta med en påse på magen, men jag visste egentligen inte vad det innebar. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en av dem som hamnade där, men så blev det. Mina tarmbesvär började år 2012, jag fick blod i avföringen och sökte hjälp akut. Jag fick diagnosen ulcerös kolit. Jag hade ingen aning om vad det var, men fick förklarat för mig att det var en kronisk sjukdom som jag skulle få leva med resten av mitt liv.
Sommaren 2015 blev jag gravid och nio månader senare kom vår underbara lilla son, frisk och fin. Jag mådde så himla bra. Sedan kom smällen, den som förändrade mitt liv för alltid. Sommaren 2017 blev jag akut jättesjuk i ett skov jag aldrig tidigare varit i närheten av. Sjukvården provade allt men ingenting fungerade. Tillslut konstaterades att min tjocktarm inte gick att rädda. Den var trasig, alldeles förstörd, och det fanns ingen annan utväg.
Jag rullades in på operation, livrädd, förstod knappt vad jag väntade mig, men jag vet att jag i detta läge mådde så dåligt och var så nedbruten att jag bara ville få det överstökat. Jag orkade inte mer, det var för plågsamt. Efter operationen minns jag att jag inte vågade titta, jag ville inte se, inte känna, jag ville bara vakna upp från denna mardröm. Jag kunde inte riktigt förstå. Allt jag ville var att känna mig som en vanlig människa igen. Jag ville ha tillbaka allt jag hade tidigare för jag kände mig inte som mig själv.
Hur skulle jag kunna vara samma mamma till min son som tidigare? Hur skulle jag kunna vara en bra flickvän till min sambo? Hur skulle jag kunna vara glad och se glädjen i livet igen? Hur skulle livet bli i framtiden? Hur skulle det gå att jobba? För mig fanns det många många frågor. Detta har varit en lång resa för mig, en svår och krokig sådan. Både fysiskt och psykiskt, att faktiskt acceptera situationen.
Det senaste året har varit det tuffaste i mitt liv, #helajag har påverkats. På ett fysiskt plan är jag inte riktigt kompis med påsen. Jag tycker helt enkelt inte om den, jag tycker den är ful och i vägen. Alla komplikationer och problem man stöter på i vardagen blir jobbiga och svåra att hantera, och blir oftast större än vad de egentligen är. Men jag hittar lösningar och det blir bättre och bättre för varje gång det händer.
Det som nog varit jobbigast är den psykiska biten, den har påverkat mig mest. Alla frågor och all oro. Jag har haft svårt att acceptera att det faktiskt hände mig, tyckt att det varit orättvist och velat rymma från min egen kropp. Det är mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Jag har gått och går fortfarande hos psykolog för att kunna hantera mina tankar och känslor. Jag har tack vare terapin lärt mig att se det positiva i det negativa, istället för att bara tänka negativt hela tiden.
Efter operationen trodde jag aldrig att jag skulle kunna komma såhär långt, att jag skulle vara där jag är idag. Men med stöd från familj och vänner har jag klarat det. Nu kan jag se glädjen i livet, uppskatta det jag faktiskt har och att jag lever och mår bra. Min son får mig också att njuta av varje stund och uppskatta livet varje dag.
Jag vill fortfarande inte ha stomin, men jag har accepterat att den är där. Påsen sitter där den sitter. Även om jag inte är helt bekväm med den så kan jag inte göra något år det.
Man får försöka att göra det bästa av situationen och uppskatta det fina man har i livet.
Som min psykolog brukar säga: “Du måste lära dig att acceptera det, det betyder inte att du tycker om det eller vill ha det, men att det är som det är.”
Min familj och sambo berättar ofta för mig hur stark jag är, något jag haft svårt att ta till mig. Jag har nu kunnat återgått till mitt tidigare liv utan att låta stomin påverka mig. Jag tror faktiskt att jag nu till sist också själv börjar förstå hur stark jag är. Mitt liv är mitt liv, och ingen annans.
Njut av allt ni har, varje dag. Man vet aldrig vad som väntar imorgon.