Jag har alltid varit en öppen och orädd person som använt världen som min lekplats, flängt runt, startat företag och flyttat utomlands.
Som med allt i livet kom sjukdomen helt oförutsägbart. Fick mer och mer besvär med sura uppstötningar till en punkt då jag knappt kunde äta eller svälja. Efter 1,5 års tid av läkarbesök och felbedömningar kom de fram till att tillståndet är kroniskt och att det inte finns något att göra. En ovanlig form av GERD (Gastroesofageal refluxsjukdom) var anledningen. Vad fan skulle jag göra med mitt liv nu.
Livet tog en helomvändning och det handlade inte längre om att leva, utan att överleva. Följderna av sjukdomen var tuffa. Medicinerna som skrevs ut hade ingen effekt och min undernäring blev ett allvarligt faktum. Hela hösten spenderade jag på sjukhus och hemma i sängen, med en näringsdryck i ena handen och ett svajande psyke i andra.
#helajag påverkades hårt av sjukdomen.
Allt jag hade framför mig som tidigare var så självklart var nu utom räckvidd.
Hur ska jag kunna bli den jag vill när jag vissa dagar knappt ens orkar existera. Min lust att utforska, ta mig an världen och jaga mina drömmar byttes ut mot ett enda hopp – att ta mig genom dagen.
Styrkan hos oss kroniskt sjuka är oändligt stor.
Livet är tufft i perioder. Att dessutom vara sjuk kräver en otrolig ansträngning och kämparglöd. En ångest som ibland äter upp en, men inte helt. I den djupaste smärtan växte en acceptans fram och insikten om att: jag inte är ensam. Hela världen är fylld av hjältar som trots sina begränsningar tar sig an livet med en odödlig nyfikenhet och en vilja att aldrig ge upp.
Så småningom kom jag till en punkt där jag helt enkelt bestämde mig för att omfamna situationen. Livet kommer med jämna mellanrum att välta omkull dig och det enda som egentligen betyder något är hur du väljer att reagera. Det är kämpigt att ständigt behöva förhålla sig till sin sjukdom och försöka klura ut hur livet ändå kan bli som en tänkt sig trots allt.
Min magsjukdom har gjort under för min personliga utveckling. Jag kan nästan med handen på hjärtat säga att min sjukdom är det bästa som har hänt mig. Den tvingade mig till att finna lycka där andra såg sorg. Att se det positiva i de värsta stunderna, att ta vara på dessa korta, korta stunder av harmoni och glädje. Lyckan bor inom oss.
Jag kanske inte riktigt har samma förutsättningar som tidigare, men är det något jag vet säkert så är det att ingenting är omöjligt. Mina drömmar är fortfarande mina drömmar, om än lite justerade.
Med hjälp av kostförändringar, medicin och en munhantel som tränar upp magmunnen har jag sakta men säkert tagit mig upp på benen igen och skapat mig en ny typ av vardag fylld med mer självkärlek och livsglädje. Förvisso mer vilotid och planering, men med en ny uppskattning till livet. Livet är inte perfekt. Magen går i skov och vissa kvällar är jag skrikförbannad. Men den här känslan av att allt är möjligt är starkare än någonsin. Allt det jag och alla vi mag- och tarmsjuka har genomgått är en tillgång, en dörröppnare, en styrka och en resurs. Det är viktigt att påminna sig själv om det i stunder av bristande framtidshopp. Livet kommer kännas lättare, framtiden är vår, och oj vad den är ljus!